Tänka, tänka, tänka, tänka

Jag kom på en sak som jag glömde berätta om som hände igår. Efter redovisningen så följde jag med en klasskamrat för att kompiera och efteråt när vi stod utanför studentbokhandeln mitt emot varandra säger hon att den creepy killen ifrån skolan är påväg mot oss, men hon visste inte om han sett oss än eller om det faktiskt var han så utan att kolla lade jag handen på hennes axel och frågade om vi inte borde gå till stationen (det var ca 30-40 minuter innan hennes tåg skulle gå och det tar som max 15 minuter att gå egentligen) men i rask takt tog vi (om)vägen över torget.

När vi kom fram ställde vi oss inne på centralstationen då jag plötsligt såg honom gå fram över resecentrum, vilket tyder på att han inte alls tagit den snabba vägen utan samma som oss. Jag tog tag i min kompis arm och drog henne till en bänk som är lite i skymundan som man egentligen inte tänker på om man går in samma väg som oss två och den creepy killen. Men han får syn på oss och ställer sig och stirrar på min kompis och mig med deprimerade ögon.

(Detta är något som jag råkat ut för några gånger tidigare förrutom att de inte varit deprimerade innan. Bland annat en gång då jag satt och pratade med min mamma i skolan (jag hade inte pratat med honom tidigare samma dag) och han får syn på mig och går fram och stirrar på mig i några minuter tills jag slutat prata i telefon och då var det inget viktigt han ville säga, det var mer "hej hur är det" bla bla bla, kallprat kallprat kallprat).

Men i alla fall, han stirrade på mig och min kompis och han har sagt att han har det svårt hemma och har fått för sig att jag ska trösta honom. Jag är inte helt ovan vad det gäller att trösta människor och jag säger och gör bara det som behöver sägas och göras. Vad det gäller den här killen så skrämmer han mig ärligt talat, det är honom jag skrev om i ett tidigare inlägg: "Upplarandets dag". Det är bland annat därför jag inte har någon som helst lust att försöka trösta honom, bland annat därför att jag inte vet vad jag ska säga och om om jag skulle lyckas säga rätt och faktiskt trösta honom, skulle han då bli ännu mer efterhängsen? Nej, att trösta honom är inte min uppgift.

Vi ger honom ett kort hej när han kommer och försöker att fortsätta diskutera det vi diskuterade innan, men grejen med den här killen är att han inte slutar stirra utan bara står och glor på oss. Jag vet sedan tidigare att han har problem hemma men frågar ändå tillslut, när jag inte står ut mer, hur det är med honom?! Han säger som det är att han inte mår bra och att han har problem hemma (ungefär 5e gången jag hörde detta) varpå jag ger honom samma förslag som jag gett honom innan, att han ska skita i allt det där för en kväll, hyra en film och köpa något gott att äta och bara ta det lugnt. Jag vet inte vad han vill höra, men jag vet egentligen att det inte är det men det är det enda jag tänker ge honom. Som tur var slapp jag sitta där med honom stående för att stirra på mig i närheten, för att deras (ja deras min stackars kompis måste åka med honom varje dag det är föreläsning eller dylikt) kom och jag skulle iväg och äta thaimat med min kära moster.

För att gå vidare till annat så har jag funderat väldigt mycket på vad jag skulle kunna göra med mitt liv. En av anledningarna till detta är min diskussion med mina gruppmedlemmar ifrån klassen. En av dem berättade bland annat om hur honför fyra år sedan över en kväll över en kopp kaffe bestämde sig tillsammans med sin kille för att de skulle åka till Barcelona och studera en intensivkurs i språk, där de sedan bodde, studerade och jobbade i tre år. En annan berättade hur hon och hennes kille åkte till Australien i två månader för att hälsa på hans föräldrar och inte hade mer än 2000 kr i fickan när de kom fram och fick jobba för att klara sig där. Jag säger inte att detta var ett smart drag, men jag är rädd att jag inte ska ha tid, pengar ja vad som helst för att själv inte kunna göra sådana saker. Jag är rädd att jag om några år kommer vara alldeles för rädd eller ännu värre alldeles för "klok" och eftertänksam för att göra sådant och få fortsätta att lyssna på andras historier och le och nicka med.

Jag hoppas på att jag ska slippa använda mig av mitt sparkonto allt för mycket så att jag kan spara så jag kan göra något efter att jag gått klart min utbildning. Jag har snackat med en som faktiskt gått på Bäckedals folkhögskola på samma utbildning som jag övervägde att gå men jag lät bli att söka dit på grund av att jag bland annat inte kunde ta studielån och för att jag inte trodde att jag skulle komma in ändå om man tänker på hur få platser det är på just den kursen. Men jag snackade med den killen och han sa att det fakiskt var ganska enkelt att komma in och att det när han gick där inte ens var full klass ler något sådant. Det vore rätt kul att gå där senare, men absolut inte direkt efter högskolan. Jag kommer vara helt slutkörd om det fortsätter i samma tempo som nu (vilket jag fått höra att det gör) vi har 5 examinationer kvar, innan jul! Aja jag ska sluta beklaga mig över saker och ting nu och hitta på något annat att göra.
Ha det så bra